I smyg (och till min grannes stora förtjusning) drömmer jag fortfarande lite grann om att ha höns. Idag åt vi lunch på en gård (som jag får berätta mer om sen) där hemtrevnaden onekligen stärktes av bland andra den här lilla damens närvaro.
Det var inte så svårt att räkna ut vem den egentliga husbonden var, för han gjorde sig minsann hörd med jämna mellanrum så att vi inte skulle glömma bort honom. En särdeles stilig karl var han också!
Nog vore det hemtrevligt med några hönor som gick och pickade hemma i trädgården. En två-tre stycken, så där. Fast tupp förstår jag ju att jag inte kan ha. (Då skulle nog grannarna inte vara så förtjusta längre.) Synd på en sådan stilig herre...