I fem långa år har jag väntat på att vår lilla magnolia ska behaga blomma. Under vintern har jag gått förbi den då och då och ömsom fjäskat, ömsom hotat. "Om du inte blommar i år, så gräver jag upp dig..." Det där med hot verkar baske mig ha gjort susen, för i flera veckor har magnolian stoltserat med sju feta knoppar, och igår började blommorna äntligen slå ut.
Vilken lycka! Egentligen är väl 1:a maj det magiska magnoliadatumet, men 2:a maj fungerar ju det också. "Jag tror du har uppfunnit en ny vetenskap: Hotonomi!" säger maken.
Men säg den lycka som varar för evigt. I förmiddags när jag kom ut på framsidan såg jag att blommorna helt plötsligt var lite brända i kanterna. Som brända maränger... Jag gissar att det är de två senaste dagarnas starka sol som har satt sina spår. Raskt virade jag in det lilla livet i mikrofiberduk, så nu har vi ett litet spöke ute på gräsmattan. Hoppas jag kan rädda de knoppar som fortfarande inte riktigt slagit ut. Jag har ju väntat så himla länge på de där blommorna, så det vore trevligt att få njuta av dem ett tag till.
Med undantag för mitt magnoliatrauma, så har dagen idag varit helt fantastisk. Det har blivit åtskilliga timmar i trädgården, och ovanpå syrechocken tror jag nästan jag har fått lite solsting. Inatt sover jag ovaggad. Igen...