Här sitter jag och är lycklig över att jag ska få vara i min trädgård HEEEEELA dagen imorgon! Det har jag längtat efter hela veckan. Ja, hela vintern faktiskt. Jag gick nyss en sväng för att kolla läget lite grann, och det är onekligen fascinerande att se hur mycket som har hänt bara de senaste dagarna. Det poppar upp saker både här och där (som pionerna på bilden), och buskar och träd börjar få sprickfärdiga knoppar. Vilken lycka!
I buskaget i skuggrabatten (bakom plommonträden, ni vet) breder scilla ut sig och bildar en blå matta. Det är nästan synd att de inte blommar hela sommaren.
Och på södersidan av huset har en ensam kejsarkrona redan slagit ut. Jag vet egentligen inte vad jag tycker om den; orange är egentligen inte my cup of tea i rabatten. Men den återkommer år efter år, och är ändå något slags minne över den trädgård som en gång var, så den får vara kvar.
