Innan vi isolerade ute i smatten (förra sommaren) lyckades vi ta kål på ett kylskåp, som bara hade några år på nacken. Det frös nog ihjäl därute helt enkelt, och även om vi flyttade in det i värmen i hallen när det var som allra bistrast om vintrarna, så gillade det nog aldrig riktigt den bistra tillvaron i vår tjänst.
Vår nya kyl (som redan har ett par år på nacken) har fungerat alldeles utomordentligt, fram till halv tretiden i natt. Då vaknade jag av att det lät som om vi hade en fiskebåt ute i farstun. Dunk, dunk, dunk... Maken och jag fick helt sonika pallra oss upp ur sängen, och det tog oss inte särskilt lång tid att konstatera att vårt frostfria, självavfrostande kylsåp såg ut som en igloo på insidan. (Det är väl så det blir när man har öppnat och stängt dörrarna lite för ofta 18 dagar i rad.) Nu fick vi göra en snabb nattlig rokad och flytta ner frysgrejerna till frysboxen i källaren, ställa kylvarorna i en kylväska på glasverandan och sedan stänga av hela eländet. Inte precis det man längtar efter mitt i natten, i synnerhet inte när man vet att mobiltelefonen ringer för väckning om bara ett par timmar...
Kylskåpet har fått stå och avfrosta sig hela dagen idag, och när jag kom hem från jobbet för en stund sedan dristade jag mig till att stoppa i kontakten igen. Än så länge låter allt helt OK; det står där ute och spinner som en inställsam katt. I natt hoppas jag att vi får sova ifred. Gudarna ska veta att vi behöver det!
