Färgångest

Igår målades vårt plåttak om, vilket absolut var mer än välbehövligt eftersom det har varit sorgligt eftersatt i årtionden. Målarna hade sky-lift och gjorde ett fantastiskt grundligt jobb, både med tvätt och målning. (Och våra suveräna grannar gjorde en fantastisk insats med vattenleverans till högtrycktvätten, så att vår stackars brunn fick vila!)

Men när allt var målat och klart drabbades jag av grav ångest. Det där med att föreställa sig hur en viss färgnyans blir i verkligheten är baske mig något av det svåraste som finns. Färgen blev betydligt mycket röd-rödare när den kom upp, och betydligt mindre röd-brun än vi trodde, och den obarmhärtigt skarpa kvällssolen igår kväll gjorde inte det minsta för att dämpa det intrycket. Jag hade förberett mig på att huset skulle se annorlunda ut och att nymålad plåt verkligen har en tendens att sticka i ögonen, men jag var ändå inte riktigt förberedd på den chock som faktiskt drabbade mig när allt var klart. Ja, jag blev nog nästan lite traumatiserad igår kväll, tror jag. Det blev ju inte ens något blogginlägg!

Imorse vaknade jag tidigt som attan och tassade ut i trädgården nattlinnet. I gryningsljuset såg det daggtäckta taket annorlunda ut, och plötsligt kände jag igen mitt lilla hus igen. Jag vet fortfarande inte om jag är överens med färgen, men jag kände mig lite bättre till mods när jag gick in och kröp tillbaka ner i sängen igen.

Jag tror nog att tidens tand och sol, väder och vind måste få göra sitt med taket. Jag får nog också acceptera att det kommer att se annorlunda ut i olika typ av ljus. (Jämför bara bilderna!) Ibland är färgnyansen precis som jag vill ha den, ibland ser den alldeles för ljusröd ut, ibland alldeles för mörk och knallig, ibland som ett läskigt nagellack från 90-talet. Med facit i hand skulle vi nog ha valt en färg med ännu mer brunt i sig, men det är som sagt svårt att hitta rätt innan man har sett hur det blir.