Varje vårvinter ploppar det upp snödroppar på något nytt ställe i trädgården. Rätt som det är bara finns det en tuva där. I söndagssolen igår strosade jag runt på skattjakt. I slänten bakom ladan hittade jag en liten tuva, och allra längst in mot stenmuren i buskaget bakom mirabellen hittade jag två rejält stora gäng.
Jag grävde upp allihop och planterade dem i terracottakrukor med gammal grön adventsmossa på toppen. Hela fem stycken blev det, och det får man väl ändå säga var en bra skörd. Nu får de stå på första parkett på den gamla kuskbänken. Jag blir så lycklig varje gång jag kommer ut på kökstrappan och ser dem stå där nere.
Det bästa sättet att plantera snödroppar är in the green, det vill säga medan de fortfarande är gröna. När de har blommat över i krukorna stoppar jag därför ner dem tillbaka i jorden igen, men då sätter jag alla runt stammen på det gamla päronträdet. Det är ju så himla läckert när det är många på samma ställe, och så är det trevligt att ha dem på ett mer tillgänglig ställe så att man kan gå och titta på dem utan att kräla på alla fyra i buskarna.
Just den här sorten är kanske inte speciellt snofsig, men jag tycker de är så vackra i all sin enkelhet. De riktiga snödroppsnördarna kallar sig galanthofiler (efter snödroppens latinska namn) och samlar ofta på sällsynta sorter. Det ska visst nämligen finnas uppemot 75 olika arter att välja mellan. Kanske blir jag också en sådan person efter föreläsningen med Gunnel Carlsson på Katrinetorp den 5 mars, hehe!