Så kom den. Höstens första frostnatt. Jag insåg det när jag hörde maken skrapa bilrutorna imorse, och nog drabbades jag av ett styng i hjärtat vid tanken på att det kanske hade inneburit the end för mina dahlior. Nu blev det inte riktigt så drastiskt, men the beginning of the end var det nog iallafall, för det lär ju bli fler sådana nätter framöver.
Jag har avverkat min femte sjukdag på vad som tycks vara en evighetslång förkylning med hosta från helvetet. Corona är det iallafall inte, för det har jag fått svart på vitt på idag. En lättnad ändå, samtidigt som det på ett sätt också vore en lättnad att ha det överstökat och veta att man håller på att bunkra upp antikroppar. Nu vet jag iallafall att jag inte är smittsam (iallafall inte när det gäller det), och den vetskapen är ju ändå också en väldigt stor lättnad. Nu tar vi en lugn helg i stugan, så hoppas jag vara på benen till nästa vecka.