Min bokläsningslust dippade lite under februari månad, men lagom till bokrean vaknade den till liv igen. Som den asgam jag är, kunde jag naturligtvis inte motstå att ta mig an Jonas Bonniers fiktiva tolkning av Knutby-dramat, i romanen som kort och gott har fått namnet "Knutby". Titeln är onekligen lite fantasilös (det är ju ändå en skönlitterär roman), men bokomslaget är desto mer genialt i all sin enkelhet: Som en bibel i vinrött skinn med ett sprucket guldkors. Symboliken i det är inte speciellt svårtolkad, om man är det minsta insatt i det verkliga fallet, och man får nog ha bott under en sten de senaste 16 åren för att inte vara det.
Romanen fokuserar på den flera år långa upptakten till den uppmärksammade händelserna den 10 januari 2004, som endast skildras helt kort på de allra sista sidorna i boken. Författaren väljer att låta berättarperspektivet delas av fyra av dramats centrala gestalter: Helene Fossmo (pastorns första fru), barnflickan Sara Svensson, Åsa Waldau (mer känd som Kristi brud) och pastor Helge Fossmo. Alla namn är ändrade i boken, men med lite kunskap om den verkliga bakgrunden är det inte så svårt att lista ut vem som är vem. Fakta blandas med fiktion, och läsaren får ta del av såväl samtal som känslor och inre monologer hos de inblandade.
"Knutby" är verkligen den berättelse om religiös fanatism, skruvade sexuella relationer och ond bråd död som jag förväntade mig att den skulle vara. Att få följa hur en sekt byggs upp "från insidan"är onekligen både fascinerande och intressant, samtidigt som det är otroligt svårt att förstå psykologin i det hela. Insikten att karaktärerna faktiskt inte är fiktiva utan verkliga drabbar mig gång på gång, och gör faktiskt att läsningen känns väldigt obekväm emellanåt. Mest besvärande upplever jag att porträttet av mordoffret Alexandra Fossmo blir, eftersom hon aldrig får en chans att föra sin egen talan i berättelsen, utan skildras på ett sätt som är både osmickrande och nedlåtande genom pastorns och barnflickans ögon. Det känns orättvist och ledsamt, tycker jag.
Jag trodde att jag kände till hela historien om Knutby-fallet, men efter den här boken känner jag mig faktiskt ganska skakad. Om Jonas Bonniers version så bara visar ett uns av det som hände i verkligheten, så är verkligheten bra mycket värre än man någonsin kunde ana att den var.