När jag var liten och bodde i Uppsala, hade jag en prylhylla i mitt rum. På den samlade jag små glasdjur och andra prydnadsfigurer; både "fådda" och sådana jag köpte själv för min veckopeng. För det där sistnämnda gjorde jag ofta. Jag vet inte hur många gånger jag stod och pillade på sådant jag tyckte var fint på prydnadsavdelningen på Wessels, eller i andra varuhus med för den delen. Små saker skulle det helst vara, så att de fick plats på den där hyllan. En dag rasade den ner från väggen och många av mina små skatter slogs sönder. Det är nog mitt enda riktiga barndomstrauma, tror jag. (Förutom den gången då vår ouppfostrade hund tuggade i sig min bokmärkssamling...)
Den vuxna varianten av Fröken Grön har inte ändrats nämnvärt. Jag när fortfarande en barnsligt stark kärlek för små prydnadsföremål, som inte fyller någon som helst funktion mer än att de tilltalar mig på något sätt. Någon nämnvärd estetik har jag inte utvecklat sedan barndomen heller; ofta faller jag för sådant som är både lite naivt och ibland till och med fult, men ändå charmigt på något sätt. Skillnaden nu mot då är att jag inte står på varuhuset och suktar, utan hittar mina grejer på loppis istället. Någon speciell prylhylla har jag inte heller, utan betraktar alla hyllor här hemma som potentiella prylhyllor, hihi!
Ibland blir det nästan som små samlingar i samlingen, som raden med små ugglor på fönsterbrädan ute på glasverandan. Den lilla och de stora är köpta vid olika tillfällen, och om jag hittar fler av samma sort på någon loppis framöver, kommer jag garanterat att köpa dem också. Man vill alltid ha MÅNGA av samma!
Eller som samlingen av Putzlamm (tändsticksfår) i vitrinskåpet i gröna rummet. Jag unnar mig ett nytt litet lamm när de dyker upp på Tradera i november eller december varje år, och det har liksom blivit en rolig adventstradition. Goebel-munkar klämmer jag också alltid på när jag hittar dem på antikmarknader, men eftersom de brukar vara dyra känns det inte lika tvunget att köpa dem. Hittar jag någon till fyndpris, kan det alldeles säkert bli fler på sikt. De har ju så roliga och personliga ansiktsuttryck!
Det har också hänt att vi har kommit hem med nyproducerade prydnadsfigurer, fast då alltid i form av
konsthantverk. Som den lilla rakubrända fågeln av den skånska (iallafall i Skåne boende) konstnärinnan Nunna Ekdahl. Den bor nere i bastustugan och har till och med fått ett namn: Sponken.
Den lilla grötdockan (eller grötpilten, som jag har sett att det också kallas) i badrumsskåpet är det senaste tillskottet när det gäller totalt meningslösa prydnadsföremål. Är den början på en helt ny samling, tro?
Min förkärlek för prydnadsfigurer kommer med 100 procents säkerhet från min mormor, som var min största stilikon när jag var liten. Hon hade så fina prydnadsfigurer överallt, inte minst till jul, då hon pyntade lägenheten med över hundra porslinstomtar. Några av dem finns nu i min egen jullåda, och det absolut bästa med hela julfirandet är när jag får ta fram dem.
Stillöst, smaklöst, omodernt, opraktiskt, tramsigt, vad vet jag. Prydnadsfigurer är förvisso inte så trendigt längre, men hemma hos mig har de iallafall en fristad. Kom till mig, små vänner! Jag älskar er!