Alltsedan vi tog över nycklarna till Solhäll i januari 2008, så har det onekligen hänt en del med den lilla stugan. Då var huset i ganska dåligt skick utvändigt, med kladdigt imålade speglar på glasverandan, puts som trillade av i stora sjok från fasaden, hål som var lagade med Plastic Padding och flagnande färg från topp till tå. När jag ser bilderna idag kan jag nästan undra vad det egentligen var vi förälskade oss i. Vilket litet skrutthus Solhäll var då! Men vi såg uppenbarligen något annat.
Invändigt var huset i betydligt bättre kondition och klarade sig med kosmetiska insatser, och under flagorna av färg var det gamla plåttaket också i riktigt bra skick. Vi insåg dock ganska snart att vi var tvungna att göra något åt fasaden, om huset skulle överleva på sikt. Av en slump träffade vi på en alldeles förträfflig murare i byn, som tog sig an jobbet att putsa om huset redan den första sommaren. Jag minns så väl när vi kom hem efter några dagars semester och möttes av ett alldeles "naket" hus. Då undrade jag vad vi egentligen hade gett oss in på och klämde nästan en tår på kuppen, hihi!
Den gamla reveteringen behölls och nytt murbruk lades på. Ganska MYCKET sådant på sina ställen, där husväggarna var extra tunna av någon anledning. Muraren skrattade själv åt hur många säckar det gick åt, men både han och vi var samtidigt rörande eniga om att inte "räta upp" huset för mycket. Jag menar, köper man ett snett gammalt hus från slutet av 1800-talet så är man ju inte så sugen på att förvandla det till ett fabrikstillverkat radhus från 1980-talet. Husets själ och charm sitter ju i just det där sneda och ojämna!
De vackra gavelhörnen (som gör så otroligt mycket för husets utseende) murades upp igen, liksom helt nya speglar runt glasverandan. Det var varma torra dagar den sommaren, och medan murbruket brann så vi fick vattna husfasaden med slang var och varannan timme dagtid för att det inte skulle börja spricka. När murbruket var torrt sprutmålades hela fasaden med ädelputs från Finja i en bruten vit kulör, och helt plötsligt började Solhäll leva upp igen.
När putsen var på plats målade vi själva om husgrunden med silikatfärg i en mellangrå nyans. Att hålla en rak linje längs den buckliga kanten mellan stengrund och puts var inte det lättaste, men resultatet blev riktigt bra. Efter en del funderande beslutade vi att behålla verandaspeglarna vita, istället för att måla dem röda som de var tidigare. Det var nog ett bra beslut.
Nya stuprör i gammal stil kom på plats i samband med omputsningen, och jag är fortfarande överlycklig att vi inte var dumsnåla och köpte billiga moderna rör. När huset var nyputsat och fint kändes det också angeläget att även snygga till fönster, dörrar och träöverdelen på glasverandan. Det betydde att vi var tvungna att slipa bort husets namn, som i och för sig var ganska fult ditmålat direkt på träet ovanför verandadörrarna. Maken kalkerade ändå de gamla bokstäverna och gjorde en skylt som vi hade uppsatt ett tag, men ganska snart hittade vi lagom stora bokstäver i gjutjärn som jag målade röda och skruvade upp istället. Det blev riktigt bra, och de hänger kvar än idag.
Sen pausade vi i utomhusarbetet några år, men sommaren 2011 tog vi bort de igenväxta betongplattorna framför huset och gjorde en smal grusgång fram till verandatrappen istället. Grus och gräs är verkligen en ljuvlig kombination! Så sent som 2013 (när vi drog om elen inne i huset) kom en ny liten utomhusbelysning på plats under verandanocken, och sommaren 2014 målades plåttaket om. (Minns ni det traumat, haha! Flera inlägg om det hittar ni i arkivet under "Juli 2014".) Som pricken över i kom en helt nytillverkad smidesgrind på plats ute vid vägen. Och så här ser Solhäll ut idag!
Underliga äro verkligen livet vägar, som slumpade sig så att vi hamnade just här. 2008 bodde vi ju i lägenhet i Malmö, och det där med att köpa ett gammalt hus var något vi gjorde mer eller mindre spontant, för att ha en liten retreat att åka till på helger och längre ledigheter. Att vi skulle flytta hit permanent redan två år senare ingick inte alls i planen, och tur var nog det, för då hade vi säkert haft helt andra köpkriterier. Kanske var vi orädda och vågade ta oss an ett gammalt ruckel just för att det inte kändes riktigt på riktigt. Nu så här nio år senare kan jag inte tänka mig någon annan plats på jorden där jag hellre vill bo!